Tjaha, nu har vi slagits igen, Ärtan och jag. Så mycket hann vi inte med innan hon svävade ovanför mig i nackskinnet. Matte högg henne direkt. Jag ville ju bara pröva hennes perfekta plats i solen under soffan, under matte. Men det fick man ju inte, men Ärtan fick en liten flygtur och sedan var det över, och hon fick tillbaka sin plats. Någon måtta får det vara på larvet, jag kan ligga någon annanstans. På nätterna ligger jag också numera någon annanstans, nämligen i den stora Biabädden vid husses och mattes fötter. Ärtan får gärna tro att hon dragit det långa strået, när hon ligger där och trängs med tvåbeningarna i stora sängen. Jag tycker att det är jobbigt när dom ligger och sparkar eller ändå värre lyfter mig, det är faktiskt som en skymf, nej det är bättre med en egen kupé i lugn och ro, så det så!
Sedan kom nästa chock för mig på kvällspromenaden. Det visade sig nämligen att husse är brevbärare i hemlighet. Jag som hatar brevbärare och försvarar brevlådorna på Tranbärsvägen med näbbar och klor - åtminstone med skall för full hals. Nu förstår jag varför matte försvarar brevbäraren. Om husse är hemlig brevbärare så måste hon ju gilla brevbärare. Matte påstod att brevet kommit fel och husse var tvungen att lägga brevet i den främmande brevlådan! Men jag vet att man inte ska röra andras grejor. Och det här var ett tydligt fall av intrång på annans mark. Som tur var bodde ingen hund i det huset och jag låtsades som jag inte märkte något, så jag tror att det gick bra ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar