Ärtan har ordet

Jag inser mer och mer vilket ansvar Frasse hade som vakthund, och att jag måste försöka axla hans sele. Svanar och änder ( just de här fåniga småänderna manövrerade matte bort ur mitt ansvarsområde, fånigt va?) är ingen konst att hålla på avstånd, det är lite jobbigare med slussvakter och tvåbeningar som badar. Då sätter jag in mitt värsta vapen. Jag skäller så det skär i öronen på dom, det funkar alltid. Tyvärr skär det i  husses och mattes öron oxå, så jag åker in under bordet. Otack, är världens lön.