Frasses tunga plikter

Det ska faktiskt bli skönt med lite semester upp i Näsfjället. Mina åliggande här i Saltsjöbaden börjar bli lite väl betungande. Däruppe ska jag bara hålla reda på obefintliga fåglar och skotrar, som också är rätt så obefintliga den här tiden på året. Härnere måste jag hålla tomten fågelfri, granntomterna grannfria, vägen utanför huset barnfri, nästa väg fordonsfri och för att inte tala om utskällningen av alla hängörade, respektive svarta hanhundar och i synnerhet Picasso, som visserligen är kastrerad, men som samtliga borde förpassas till andra jaktmarker än mina!!!!

Igår kväll eller natt fick jag åta mig ytterligare en uppgift, nämligen att hålla ordning på Tippens station. Tre slynglar kastade snöboll på tågklockan där. Jag skällde ut dem efter noter. Och för en gång skull sammanföll mina åsikter med mattes. Hon diskuterade inte lämpligheten av att skälla och släppte tom efter lite på kopplet så att jag kom åt att skälla närmare. Slynglarna slutade kasta snöboll och hoppade raskt på tåget när det kom för att slippa ytterligare konfrontation med mig. Jag förstår dem, jag skulle också bli rädd för mig. Däremot kan jag inte förstå hur Ärtan kunde bli vansinnig av skräck för en prinsessa som snurrade runt i en vit utstående klänning på TV. Hon blev så ylande rädd så husse satte in henne i sängkammaren. När hon kom ut sneglade hon på TVn och började skälla så fort hon såg prinsessan.

Blenda förstår inte heller Ärtan. Hon säger: "flickor tycker pressessor är fina", och vill höra om och omigen om Ärtans obegripliga skräck. Själv vågar hon inte höra om Karlsson på taket när han klär ut sig till spöke. Själv tycker jag och husse att det honliga släktet är obegripligt. Vilket är är begripligt! Eller hur?