Sista resan

När vi skulle åka till Gränna Noffeträff packade Frasse ner sig i vår resväska, vilket han alltid gjorde i ett försök att få följa med oss.(Den här gången fick han så klart följa med.) Men nu har jag fått tillbaka honom i en annan förpackning tillsammans med ett fint kort från veterinärerna på Nacka Djurklinik. De skriver att de hoppas att alla ljusa minnen, som Frasse gett oss hjälper oss genom sorgen. Det har gått drygt en månad, men fortfarande är jag inte i det läget. Utan tårarna rinner varje dag. Jag saknar honom - vi saknar honom. Blenda vill hälsa på honom i himlen och det skulle jag också vilja göra.

Det var när jag skulle köpa julklappar till Nisse och Freja hos Anneli och jag fick syn på hennes noffe Thomas di Leva, som det sa klick. Jag gick hem och sa till Claes att jag var förälskad i Thomas. Han blev chockad först, men hämtade sig snabbt och var helt med på att försöka köpa Thomas halvbror. Vi valde den valpen som ihärdigast hoppade och försökte följa med oss hem. Jag kände igen honom vid varje besök, eller också lät uppfödaren mig tro det. I alla fall har vi aldrig ångrat Frasse. Det finns faktiskt bara ljusa minnen av honom. Mest av allt saknar jag hans otroligt vackra ögon som rymde så mkt tillgivenhet och klokhet. Ett visst mått av planering (jag vill inte säga listighet, det låter för fult) fanns där också. Det tror jag är typiskt för terrier och det är det vi älskar. Deras förmåga att ständigt hitta nya vägar.

Jag hoppas att lilla Honeymoon, som vi ska hämta på måndag ska hitta nya vägar åt oss. Hon ska inte ersätta Frasse, för det kan ingen, även om hon får ett namn, som innehåller väldigt mycket av hans, nämligen SAFFRAN.

Sist ett soligt sommarminne från Gränna. Blenda och Ylva badar i Vättern.